Guardian Angels

Fredicho von Prichtfelt
”Ett steg närmare en bättre värld”
om Patric Anderssons Änglar

Sviten är inte någon himmelsk segerparad. Änglarna är inte längre oskuldsfullt vita, deras vingar är smutsiga. Skandalöst nakna håller de vapen eller sprängämnen istället för trumpeter och harpor, triumferade mot dunkla bakgrunder.
Bakom bilderna skymtar fram en poetisk hållning hos en man vars leverne länge har präglats av exklusiva livsmiljöer. Ändå är det inga insider av den goda smakens hierarki vi möter. De suggestiva, nästan hallucinatoriska blickarna hos dessa bevingade kvinnor är beslöjade av sorg och tar all sin kraft ur de obevekliga penseldragen. De begränsande, systematiskt byggda ramarna används, liksom hos ikonmålarna, för att framhäva distansen inför de avbildade objekten av viljan att ge dem en sakral effekt. Den agnostiska rangordningen för godhet och ondska finns dock inte.
Det blir alltmer tydligt att dessa änglar inte förmår att vara goda längre. Om godheten utkräver likgiltighet väljer de hellre handlingen men, samtidigt, förlorar sin gloria och förpassas till symboler av dilemmatiskt värde. Deras handlingspotentialer utvidgas i spelet mellan den verkliga ondskan i faktiska handlingar och den imaginära i sexbegäret, i det skamliga, men skammen är också en revolutionär känsla (Marx, Kapitalet). Avklädda till kött och blod, tar de till vapen.
Änglarna har lämnat himmeln. Deras roll är inte längre självklar. Associationer till filmen Himlen över Berlin blir oundvikliga. Liksom där blir frågan om änglar fortfarande kan rädda oss? Kanske. Men bara om vi kan rädda oss själva. Inte ska de ta oss med hela nationen ett steg närmare en bättre värld, inlemmade i något ideologiskt maskineri. Det är för sent. Ideologierna har fallit och traditionerna alltmer talar med undertoner av en existentiell kris. Allt handlar nu om överlevnad. Det gäller även änglarna, indragna i en härva av företeelser där moraliskt betingad livshållning ställs mot massmedialt dikterat beteendemönster.
Ändå är det ett frihetslöfte änglarna erbjuder, men inte för vem som helst och absolut inte för de som läser böcker om frihet. De är inte fria, försäkrar änglarnas allvarsamma blickar. Godheten finns kvar i spännvidden mellan det medvetna och det undermedvetna, säger de. Det vore lönlöst att hänföra Patric Anderssons verk till domäner avsedda för konventionell bildkonst, trots materialvalet (verken är målade med olja på duk). Här sker allt med symbolikens mutation, vilken tillfaller masskulturens ytterligheter, med en estetisk kod som snarare hör till goth-kulturen, mc-sammanslutningar eller dataspel med konsten att döda. Änglarna är nu på jorden. Kanske för att ledsaga oss mot en Utopia där Kristus gestaltar sig i kostym?